Men du ser ju inte blind ut!

Så många gånger jag har fått den kommentaren, att jag inte ser synskadad ut trots att jag är synskadad. Andra som har min typ av ögonsjukdom har till och med fått höra av andra synskadade att inte kan man vara synskadad om man ser bra nog att trä en synål. För så är det, vi som har RP och andra liknande näthinnesjukdomar kan verka fullt seende ena stunden, och vara helt blinda eller gravt synskadade i andra sammanhang.

Den som ser mig arbeta inne på ett modernt kontor med bra belysning, få och enkla trappor, välordnade kontor utan en massa kartonger i korridorerna, de ser ju inte mitt synhandikapp, för där är jag inte speciellt handikappad. Mitt synfel sitter i näthinnan och beror på en genetisk defekt som gör att stavarna som fixar mörkerseendet är utslagna eller döda. Stavarna sitter framför allt i utkanten av synfältet, i centrum sitter det mest tappar som ordnar detaljseende och färgseende. När stavarna somnar in så skapar det oreda i näthinnan och med tiden kollapsar också tapparna, först tapparna längst ut och sedan försvinner sakta synfältet tills man ser som genom en kikare eller en tratt.

Allt det här gör att jag ser ganska bra rakt fram, jag ser det jag tittar på ganska hyfsat. Jag kan läsa morgontidningen (på papper jag är gammelmodig) utan att ha några extra lampor eller förstoringsglas. Och det som antagligen förvirrar allra mest är att jag kan se den jag pratar med i ögonen. Till och med på ganska mörka restauranger och pubar så kan jag se folk i ögonen, men jag ser inte när någon vill skaka hand med mig, för handen är utanför mitt synfält. Det finns dock knep för det, när jag träffar nya människor i dålig belysning så är jag ganska snabb med att slänga fram min hand så får den andre hitta min hand, vilket alla utan synskada gör väldigt lätt.

Går jag runt hemma i mina egna kvarter på dagtid ser jag inte heller speciellt synskadad ut. Jag hittar ju och här är det inte mer trafik än att jag hinner med att se barn som kommer cyklande, äldre damer som drar sin dramaten efter sig, hundägare med hund i (hemska) flexikoppel. Men så mörknar det om kvällarna och då kommer jag ut med en vit käpp och för de som sett mig tidigare på dagen kan det bli väldigt förvirrande. Eller så är jag inne i centrala Stockholm i dagsljus, men det är så mycket folk som rör sig och hur mycket jag än rör på ögon och huvud så hinner jag inte med, och då är det dags att ta fram käppen.

Jobbigast är de där mellansituationerna, där jag egentligen klarar mig ganska bra. Går runt i min vanliga mataffär där jag vet var saker finns, men så tappar jag något på golvet. En citron, och den kan vara helt försvunnen för mig. Fråga om hjälp är givetvis lösningen, men det går inte komma ifrån  att jag känner mig fånig när jag inte ser citronen som ligger precis framför min högra sko.

Eller att komma in på en restaurang med vit käpp framme (varför är svenska restauranger så mörka?), för att sedan sitta ner vid bordet och läsa menyn alldeles själv.

Jag förstår ju att det förvirrar, och att vem som helst kan börja undra vad jag pysslar med, är det något slags expriment? Samtidigt vet jag att det finns många handikappade som har sådana här halvdolda handikapp. Jag gick på gymnasiet med en tjej som såg fullt frisk ut, men hon åkte färdtjänst till skolan för att hon hade en muskelsjukdom som gjorde att hon inte orkade långa promenader, och långa betydde att de kunde vara så korta som en kilometer. Jag har också genom jobb träffat på ett par som har haft MS, där dessutom sjukdomen varierar från dag till dag.

Om man bara håller sig till synskadade så är faktum är att de flesta synskadade har någon form av seende kvar, många har bara att de kan skilja på ljus och mörker, men andra har som mig någon slags fungerande syn. Sedan är det inte säkert att synen kan vara till nytta alla gånger, utan bara till viss hjälp i vissa situationer. En vän som egentligen inte har någon syn alls kvar, kan om ljuset är rätt uppfatta hur hus ser ut om man bara ser till konturerna. Det har hjälpt honom några gånger, men man vet ju aldrig om ljuset är precis så där lagom starkt att det faktiskt lyser upp tillräckligt, men ändå inte är så starkt så att det bländar.

Antagligen är våra hjärnor skapta så att de vill ha ordning och reda, svart eller vitt, men verkligheten är oftast en grådaskig blandfärg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s